När ärren inte syns

En krönika om mobbningens spår

Det finns barn som går till skolan med samma känsla som en fånge går in i en cell. Skolan, som borde vara platsen där man växer, skrattar och lär sig om världen, blir istället en arena för överlevnad. Inte för att matteprovet är svårt eller läxhögen är tung, utan för att varje rast blir ett slagfält.

Mobbning. Ett ord som nästan känns för litet för det det egentligen innebär. Det låter som något man kan borsta av sig, men för barnet som står där – ensam, utfryst, hånad – är det hela världen. Blickarna i korridoren. Fnisset bakom ryggen. Den iskalla känslan när ingen vill sitta bredvid i matsalen. Det är inte bara tillfälliga händelser; det blir en berättelse som barnet börjar skriva om sig själv: "Jag är inte värd lika mycket som de andra."

Det som gör mest ont är kanske inte slagen eller orden, utan tystnaden. De vuxna som ser men inte vågar ingripa. De klasskamrater som förstår men som hellre tittar bort. I barnets ögon blir det ett bevis: ingen tycker att jag är värd att försvara.

Och åren går. Barnet blir tonåring. Tonåringen blir vuxen. Men ekot av mobbningen hänger kvar, som en viskning i bakhuvudet. När kollegorna skrattar i fikarummet tänker man: Skrattar de åt mig? När en relation tar slut känns det som en bekräftelse på det man alltid anat: Jag duger inte. Självförtroendet må se intakt ut på ytan, men det inre är fullt av sprickor.

Många som blivit mobbade berättar att de aldrig riktigt lärde sig känna sig trygga, ens när de är omgivna av vänner som älskar dem. Den där känslan av utanförskap har satt sig i nervsystemet. Man blir vaksam, alltid beredd på att någon plötsligt ska dra undan stolen man sitter på – bildligt eller bokstavligt.

Det här är inte en krönika som slutar med ett enkelt recept. Mobbning förstör liv, och det finns inga snabba lösningar. Men det finns en sak vi kan göra: se barnen. På riktigt. Våga fråga, våga bryta in, våga stå kvar. Vi kan välja att vara den vuxne som inte tittar bort. För kanske är det just den blicken, den rösten, den utsträckta handen, som kan skriva om ett barns berättelse om sig själv – från "Jag är ingenting" till "Jag är någon."

NOVA Barn - BKRO NOVA

Andra inlägg

• Vi byter namn till COSMEA
• Barn i skuggan av fattigdomen – röster ur det tysta Sverige
• Barn i skuggan av fattigdomen – när vardagen blir en kamp i det tysta
• En trygg hand i svåra stunder – NOVA inrättar hjälpfond 2026
• Barn som växer upp utan självklarheter
• När varje krona räknas - ensamstående kvinnors kamp i ett kallare samhälle
• De osynliga barnen
• När välfärden sviktar och maten blir en lyxfråga – då måste vi våga tala om den nya fattigdomen.
• När tryggheten inte längre räcker till
• Fattigdomen som tystnar - kvinnors kamp i skuggan av ekonomisk kontroll