Det finns barn som aldrig skriker högst på skolgården.
Barn som inte stör, inte bråkar, inte märks. De sitter längst bak i klassrummet, med blicken riktad mot bänken, pennan stilla i handen. De skrattar på rätt ställen, men det når aldrig ögonen. Och när någon frågar hur de mår, svarar de alltid samma sak: ”Det är bra.”
Men det är inte bra.
Inte alls.
Bakom vissa stängda dörrar finns tystnader som är tyngre än skrik. Det finns barn som växer upp med magont av oro, som försöker läsa av vuxnas ansikten innan de ens hunnit lära sig multiplikationstabellen. Barn som vet exakt hur stegen låter när någon kommer hem full. Barn som lär sig ljuga om blåmärken, som lär sig dölja gråten, som lär sig att inte ta plats.
Vi kallar dem ibland för ”barn i riskzon”. Som om det vore en kategori i en rapport, inte verkliga människor med hjärtan som slår lite för fort varje gång dörren smäller igen.
Och ändå finns de överallt – i våra skolor, i våra trapphus, på våra fotbollsplaner. De sitter bredvid våra egna barn i matsalen. Men vi ser dem inte. Kanske för att vi inte vill. Kanske för att deras smärta är för svår att ta in.
Utsatthet hos barn handlar inte bara om misshandel eller fattigdom. Det kan vara känslomässig kyla, ensamhet, krav som krossar självkänslan. Ett barn som aldrig blir sedd för den hon är, utan bara för det hon presterar. Eller ett barn som lär sig att vuxnas kärlek alltid måste förtjänas.
Vi säger ofta att barn är vår framtid. Men hur ser framtiden ut för de barn som aldrig får känna sig trygga i nuet?
Det börjar med att vi ser. Att vi vågar fråga, vågar lyssna, vågar tro på det barnet säger – även när det skaver. För ett barns tystnad är aldrig ett tecken på att allt är okej. Den är ofta ett rop på hjälp som ingen ännu lärt sig höra.
Så låt oss se de tysta barnen.
För ibland kan just din blick, din fråga, ditt mod – vara skillnaden mellan hopplöshet och hopp.
NOVA Barn och ungdom - B K R O NOVA