I en tid som blivit kallare

Vi lever i en tid som känns alltmer osäker. En tid där tryggheten, som en gång var självklar, sakta glider oss ur händerna. Det är som om världen blivit lite hårdare, lite kallare. Ord används som vapen, tilliten mellan människor urholkas, och de som redan har det svårt hamnar ännu längre bort i mörkret.

För de mest utsatta – kvinnor, barn, äldre, de som kämpar i tystnad – har den här kylan ett särskilt pris. När samhället hårdnar är det de svagaste som först känner kylan mot huden. Kvinnor som lever i våld, barn som växer upp i otrygga hem, människor som inte längre vågar be om hjälp – de försvinner bakom rubrikerna, bakom politiska löften, bakom allt brus.

Vi talar ofta om styrka, om att "stå på sig", men glömmer att inte alla har samma möjlighet att stå. När världen kräver att man ska vara hård för att överleva, blir de mjuka egenskaperna – empati, omtanke, medmänsklighet – plötsligt svagheter. Men det är just de egenskaperna som håller oss mänskliga.

Jag tror att den verkliga styrkan i ett samhälle inte mäts i ekonomisk tillväxt eller teknisk utveckling, utan i hur vi tar hand om de som inte kan försvara sig själva. Ett starkt samhälle skyddar sina sårbara, inte genom ord, utan genom handlingar. Genom att se, lyssna, bry sig.

För om vi förlorar förmågan att känna med andra, om vi slutar reagera när någon far illa – då har vi inte bara förlorat vår trygghet. Då har vi förlorat något mycket större: vår mänsklighet.

Zelda Boudine, 

Ledare för BKRO NOVA

Andra inlägg

• Fattigdomen som tystnar - kvinnors kamp i skuggan av ekonomisk kontroll
• Konsekvenserna av barnfattigdom
• Ekonomisk utsatthet bland kvinnor
• Barnfattigdom i Sverige
• Utsattheten hos kvinnor och barn – en analys
• De tysta barnen mitt bland oss
• Vi ser dem inte – men de finns överallt
• När orden blir osynliga slag
• När man blir osynlig