När man blir osynlig

När man blir osynlig

Det finns en särskild sorts ensamhet som inte går att förklara för den som inte känt den. Det är den som kommer när människor ser rakt igenom en, som om man inte ens finns. Mobbning handlar inte bara om ord eller handlingar — det handlar om att långsamt förlora sig själv, när man dag efter dag får höra, eller känna, att man inte duger.

Jag minns hur jag brukade vara glad, hur jag vågade prata och skratta högt. Men efter ett tag började jag vara tystare. Jag försökte smälta in, inte synas, inte väcka uppmärksamhet. För varje gång någon skrattade åt mig, varje gång ingen satte sig bredvid mig, kändes det som om jag försvann lite mer. Jag blev den där personen som alltid gick ensam i korridoren, som försökte se oberörd ut fast hjärtat gjorde ont.

Utsattheten kryper in under huden. Den gör att man börjar tro att man faktiskt är problemet. Man analyserar varje blick, varje ord, försöker hitta fel i sig själv. Till slut vet man inte längre vem man är — bara vem man inte får vara.

Det svåraste var inte de som mobbade. Det var de som såg, men inte sa något. De som tittade bort. Den tystnaden gjorde mest ont. För när ingen säger ifrån, känns det som om alla håller med.

Men det finns också något jag lärt mig. När någon ser en på riktigt – när någon vågar stanna upp och säga “jag ser dig” – då händer något. Det är som om ett ljus tänds i mörkret. Det betyder mer än ord kan beskriva.

Mobbning skapar utsatthet, ja. Men den behöver inte definiera vem man är. Jag har förstått att även om andra försöker ta ifrån en värdet, så kan man sakta, med hjälp av människor som bryr sig, hitta tillbaka till sig själv. Och det är där styrkan börjar – i att våga tro på att man är värd något, trots allt.

NOVA Barn och ungdom - BKRO NOVA

Andra inlägg

• Fattigdomen som tystnar - kvinnors kamp i skuggan av ekonomisk kontroll
• Konsekvenserna av barnfattigdom
• Ekonomisk utsatthet bland kvinnor
• Barnfattigdom i Sverige
• Utsattheten hos kvinnor och barn – en analys
• De tysta barnen mitt bland oss
• Vi ser dem inte – men de finns överallt
• I en tid som blivit kallare
• När orden blir osynliga slag